ÄLMSTA. Det började med en förening, en gammal komministergård och ett starkt engagemang för Roslagens sjöfart. I dag är Roslagens Sjöfartsmuseum på Kaplansbacken i Älmsta ett välkänt besöksmål för den som vill lära sig mer om traktens långa och starka koppling till havet.

Men vägen dit har varit allt annat än spikrak.

Den 15 mars 1938 bildades Roslagens Sjöfartsminnesförening. Bara några veckor senare upplät Domkapitlet i Uppsala den gamla komministergården på Kaplansbacken till den nybildade föreningen. Arrendekontraktet undertecknades den 21 april av ärkebiskop Erling Eidem.

Två år senare, 1940, kunde föreningen öppna sitt sjöfartsmuseum.

Glädjen skulle dock bli kortvarig.

Museet gick upp i rök

Den 20 januari 1942 brann huvudbyggnaden ner. Föreningen hade då omkring 300 medlemmar – och trots den dramatiska motgången gav man inte upp.

Tvärtom fortsatte arbetet.

De kvarvarande byggnaderna på Kaplansbacken skänktes till föreningen av Väddö pastorat. År 1945 fick föreningen dessutom ett 50-årigt arrendekontrakt med Uppsala stift för fastigheten Älmsta 5:1.

Nästa stora steg kom 1947.

Sjökapten Eliord Ericsson donerade då den gamla domargården från 1850-talet i Malmberga, Häverö. Byggnaden monterades ner, flyttades till Kaplansbacken och byggdes upp igen.

Den 8 augusti samma år invigdes den nya museibyggnaden.

Det blev början på den utveckling som så småningom skulle göra Kaplansbacken till det museum vi känner i dag.

Från domargård till ett helt museumområde

Under årtiondena växte verksamheten. På 1950-talet byggdes museet ut med det som i dag kallas Kanalgången och Kustsalen.

1971 tillkom Maskinsalen, och under 1980-talet fortsatte utbyggnaden. En ny entré, kontor, hörsal och sanitetsutrymmen byggdes. En brunn borrades och en avloppsanläggning installerades.

1986–1987 fortsatte utvecklingen med arkiv, Segelsalen och Knopgången, samtidigt som flera nya permanenta utställningar färdigställdes.

Museets historia är alltså också historien om generationer av människor som steg för steg byggt vidare på det arbete som startade 1938.

Kaplansbacken blir museets egen

1994 blev ett viktigt år.

Då köpte föreningen själva Kaplansbacken av Egendomsnämnden i Uppsala stift. Köpet omfattade 9 755 kvadratmeter mark där Sjöfartsmuseet ligger. Samtidigt fick föreningen förmåner genom väg-, utfarts- och parkeringsservitut.

År 2002 invigdes Båthuset med sin permanenta utställning. Fyra år senare, 2006, fick museet sitt nuvarande namn: Roslagens Sjöfartsmuseum.

Nya byggnader och nya platser

Utvecklingen har fortsatt även under 2000-talet.

I juni 2013 invigdes verkstadslokalen Beckhuset, och 2018 öppnades Lars Matts Eriks Sjöbod i fiskehamnen i Grisslehamn. Den lilla sjöboden fungerar som ett museiannex och knyter på så sätt samman museets verksamhet med en annan viktig plats i den roslagska sjöfartshistorien.

Även museets gästbrygga vid Väddö kanal har fått omsorg. Under 2021 renoverades bryggan.

Samma år togs också ett steg mot en mer hållbar verksamhet. Solcellspaneler monterades på Båthusets tak och museet började försörjas med egenproducerad solenergi.

Tradition och framtid går hand i hand

Att bevara gamla byggnader och föremål innebär också ett ständigt underhållsarbete.

2022 renoverades taket på Skeppargården. Det gamla teglet var i så dåligt skick att det behövde ersättas med nytt enkupigt tegel. Renoveringen kunde genomföras med stöd från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling inom landsbygdsprogrammet 2014–2020, genom ett projektstöd som beviljats av Länsstyrelsen i Stockholms län.

Och museets historia fortsätter att fyllas på.

Under sommaren 2024 färdigställdes en ny permanent och unik utställning med flaskskepp av Göran Forss. Samlingen består framför allt av flaskskepp från segelfartsepoken – ett hantverk som i sig berättar om en annan tid och om den kreativitet och noggrannhet som präglade sjöfolkets värld.

88 år – och historien fortsätter

När man blickar tillbaka på åren sedan 1938 är det svårt att inte slås av hur mycket som har hänt på Kaplansbacken.

Från den första komministergården och ett nybildat föreningsengagemang, via branden 1942 och flytten av den gamla domargården från Malmberga, till dagens museiområde med båthus, verkstad, utställningssalar, arkiv och verksamhet även i Grisslehamn.

Det som började som en idé om att bevara Roslagens sjöfart har vuxit till en plats där historien fortfarande är högst levande.

Och kanske är det just det som är den största delen av museets historia: att berättelsen aldrig har tagit slut.

Varje föremål, byggnad, båt och utställning lägger ytterligare en bit till berättelsen om människorna, havet och livet längs Roslagens kust.

Källa: https://www.sjofartsmuseet.se

/Tony Snåre